Ur "Anatomy of the State". Föregånde kapitel: Vad staten inte är. Människan kommer till världen naken och behöver använda sitt förstånd till att lära sig hur han tar de resurser naturen ger honom för att omvandla dem (exempelvis genom att investera i "kapital") till strukturer och former och platser där resurserna kan användas för att tillgodose hans önskningar och till att öka hans levnadsstandard. Det enda sätt människan kan göra detta är genom att använda sin tankeförmåga och sin energi till att omvandla resurser ("produktion") och byta dem mot produkter andra skapat. Människan har kommit underfund med att genom processen av frivillig och ömsesidig byteshandel kan produktiviteten och, följaktligen, levnadsstandarden hos alla som deltar i byteshandeln öka enormt. Den enda "naturliga" vägen för människan att överleva och samla rikedom är, därför, genom att engagera sin tankeförmåga och sin energi i denna process av produktion-och-utbyte. Till en början gör han detta genom att hitta naturliga resurser och sedan omvandla dem (genom att "blanda sitt arbete" med dem, som Locke uttrycker det) för att på så sätt göra dem till sin individuella egendom.
[4] För brott är, i bästa fall, sporadiskt och osäkert, parasitismen är kortlivad och parasitens livsnerv, bestående av tvång, kan när som helst kapas genom att offren gör motstånd. Staten tillhandahåller en laglig, ordningsam och systematisk kanal för plundrandet av privat egendom. Den gör att det parasitiska kastet i samhället kan säkra och freda sin livsnerv. [5] Eftersom plunder alltid måste föregås av produktion kommer den fria marknaden alltid före staten. Staten har aldrig skapats via ett "socialt kontrakt". Den har alltid fötts ur erövring och exploatering. Det klassiska paradigmet är en erövrande stam som tar en paus i den beprövade metoden att plundra och mörda en besegrad stam och inser att de kan förlänga plundringen, göra den mycket tillförlitligare och tillvaron mer njutbar, om den besegrade stammen tillåts leva och producera medan erövrarna slår sig ner bland dem som härskare och utkräver en stadig inkomst av årliga tribut. [6] En av metoderna via vilken staten kan födas kan illustreras som följer: Bland kullarna i södra "Bondestan" lyckas en grupp banditer att skaffa sig fysisk kontroll över området.
Oddset för att eftervärlden kommer att kåra Reinfeldt eller Löfven till statsmän är enlig min mening mikroskopiska. Samtidens dom är hård och visar sig i opinionen, men jag tror att framtidens dom blir ännu hårdare. Uffe Hansen Relaterade
Det bör stå klart att den fredliga användningen av sitt förstånd och sin energi är den "naturliga" vägen för människan, medlen med vilka han kan överleva och nå framgång i den här världen. Det bör stå lika klart att tvångsmedel och utnyttjande står i motsats till naturlig lag, de är parasitiska eftersom de inte bidrar till produktionen utan i stället tär på den. De "politiska medlen" tömmer ur produktionen över till en parasitisk och destruktiv individ eller grupp. Dessa utsugare minskar inte bara de produktivas skara, de sänker även producentens incitament att producera mer än denne absolut behöver för egen del. I det långa loppet förstör rånaren sin egen försörjning genom att förtvina eller förstöra själva källan till densamma. Men, som om detta inte vore nog, även i det korta loppet agerar rovdjuret i strid med sin egen sanna natur som människa. Nu är vi redo att ge ett mer uttömmande svar på frågan; vad är staten? Staten är, för att citera Oppenheimer, "organiserandet av de politiska medlen", det är systematiseringen av den rovgiriga processen inom ett givet territorium.
Sedan byter han denna egendom mot andras. Egendom som de producerat på ett liknande sätt. Den sociala vägen, som den utstakas av kraven ställda av den mänskliga naturen, är därför vägen via "äganderätt" och den "fria marknaden" av gåvor och utbyte av sådana rättigheter. Via denna väg har människan lärt sig att undvika "djungelns" metoder, där slagsmål om begränsade resurser leder till att det enda sättet för A att komma över resurserna är på B:s bekostnad, för att istället kunna multiplicera dessa resurser flerfaldigt i fredlig och harmonisk produktion och utbyte. Den store tyske sociologen Franz Oppenheimer påpekade att det finns två ömsesidigt uteslutande sätt att nå välstånd. Det ena, ovanstående väg via produktion och utbyte, kallade han "ekonomiska medel". Det andra sättet är enklare eftersom det inte kräver produktivitet, det är genom att beslagta andras varor och tjänster genom att använda tvång och våld. Detta är en ensidig konfiskationsmetod; stöld av andras egendom. Denna metod kallade Oppenheimer för de "politiska medlen" att uppnå välstånd.
Teleologiskt har denna dominans inget annat syfte än segrarnas ekonomiska exploatering av de kuvade.
En statsman kan läsa spelet och har en god människokännedom. En klåpare till politiker tror att alla människor har samma rätt och rättigheter oavsett bakgrund, prestation eller förmåga, de tror att ingen ljuger för att få ekonomiska och sociala fördelar, de förväxlar invasion med migration, kolonisation med asylrätt. En statsman vet vad som är vad och skulle genast förstå när en fara hotar, aldrig tveka inför ett hot mot den egna civilisationen. Ceasar förstod när Romarrikets gränser hotades av andra folk som var ute efter deras rikedom och ville lägga det mesta som romarna byggt upp i ruiner: civilisation, kultur och visdom. Han förstod att det enda som skulle hjälpa för att undvika rikets kollaps var att visa var bordet ska stå. Vi har statsmän i Europa som förstår vilka utmaningar Europa står inför idag, men varken Reinfeldt eller Löfven tillhör den kategorin. Stora statsmän segrar ärorikt, de förlorar sällan. Inför eftervärlden är de till övervägande del lyckade och inga spår av tillbakagång kan skönjas.
Till slut utropar sig banditledaren till "Kung av den suveräna och oberoende staten "Södra Bondestan" och, om han och hans män har tillräcklig makt för att behålla denna ordning ett tag; hör och häpna! en ny stat har anslutit sig till "familjen av nationer" och de före detta banditledarna har omvandlats till laglig adel i riket. [4] Franz Oppenheimer, The State (New York: Vanguard Press, 1926) sidorna 24–27: Det finns två fundamentalt motsatta medel med vilken människan, för sitt levebröd, förmår inskaffa de nödvändiga medlen för att tillfredsställa sin önskningar. Dessa medel är möda respektive röveri, eget arbete respektive att med våld tilltvinga sig andras arbete.... Jag föreslår i den kommande diskussionen att vi kallar eget arbete och det motsvarande utbytet av sitt eget arbete mot andras arbete för "de ekonomiska medlen" att tillfredsställa behov. Och det ofrivilliga beslagtagandet av andras arbete kallar vi för "de politiska medlen".... Staten är organiserandet av politiska medel.