En del här och andra människor kanske tror att detta är någon form av placebo effekt, vad gör det för skillnad? jag mår bra, jag slipper ta piller som jag en gång fick utskrivet. Rök på gott folk, peace.
Har tänkt posta det här väldigt länge men aldrig riktigt orkar, men idag som är antagligen en av mina mörkaste dagar så kände jag behovet att skriva lite. Jag har aldrig förstått hur någon kan må psykiskt dåligt, jag har aldrig i hela mitt liv haft ångest eller någon gång varit ledsen en lång period i mitt liv föräns de senaste 2 åren. Jag var varken glad eller ledsen, jag är ingenting. Om jag ständigt håller mig upptagen så är jag glad eftersom jag inte tänker på något annat. För 1 år sen provade jag cannabis av ren nyfikenhet. Jag märkte inte av då att jag mådde bättre, kanske för att jag var för upptagen av att må bra. Jag började röka mer frekvent och till slut märkte jag hur bra jag mådde. Jag kanske rökte 2. 5g per månad, men en gång varje helg räcker för mig. Jag får rensa hjärnan och tänka på annat. Jobbar nu i Finland och det har lett till att jag inte rökt något alls. Känslan är tillbaka, jag är inte glad men inte heller ledsen. Att cannabis inte är lagligt och att trångsynta människor inte kan se att det kan användas medicinskt är hemskt.
Varning för en spretig kvällstext: Jag vet inte om det är ett överdrifter från de som deltar i diskussionen, men ofta får man eller iallafall jag bilden av att människor upplever Sveriges situation idag som avgrunden att det går dåligt för Sverige som nation och att domedagen är nära. Kanske är det en reaktion på en upplevelse av att en stor massa inte tar problematiken som finns i Sverige på allvar och självklart har Sverige problem. Problem som kan bli katastrofala för vår samlevnad. Jag upplever att de flesta med denna åsikten härstammar sina åsikter från Sverige nuvarande migrationspolitik. Därför vill jag nu säga några saker om invandring. Jag ser invandring lite som ett lands statsskuld, det är ett medel att i framtiden öka skatteintäckterna. Statsskulden vill hållas på en sådan nivå att maixmal investering sker utan att belåningen blir så stor att den går över BNPets tillväxt. Detta verkar vara en modell som har använts på invandringen. Ha så stor invandring som möjligt tills dess att ekonomin eller befolkningen får nog.
Jag vet inte riktigt vad som är målet här, jag tror jag bara vill skriva av mig. Än om ni bara är "internet bekanta" så är man väll en sån där person som inte har så många i verkliga livet att berätta det för. Jag vet ärligt inte vad jag ska känna. Jag har inte träffat människan på lite över 10 år då hon hade alkholproblem och var enormt våldsam mot mig och min pappa. Jag har väntat och väntat på att få någon sorts förlåt eller förklaring ang. dessa händelser men nu verkar det vara försent. Familjen på mammas sida är helt förkrossade, troligen för de har haft en annan bild av henne än den jag fick uppleva.. Antar jag är lite avundsjuk på den fronten. Det lär väll bli begravning snart, har ingen aning om jag kommer orka med en sådan. Man ska ju gråta på sånna och vara "ledsen att någon dött". Men det ända jag kan tänka på är att hon avskydde mig så pass mycket att hon gick i graven med att säga förlåt för det hon gjort. Hur ska man ens reagera? Det känns som en stor skål med dassig, halvljummen gråaktig havregrynsgröt i bröstet, det kommer varken tårar eller känslor alls just nu..